Att bli doula

//Att bli doula

Våren 2018 bestämde jag mig för att bli doula. Det var någonting som hade grott inom mig ett bra tag, men innan fanns ingen möjlighet varken att gå en utbildning, eller att investera den tid som krävs för att kunna etablera sig. Jag hade fått barn på löpande band och jag och min familj var mitt i en stor flytt mellan länder. Men så var det äntligen dags. Livet föll på plats. Jag skulle äntligen få gå min doulautbildning, äntligen kunna ta uppdrag. Jag skulle få arbeta med födande. Fortsätta fördjupa mig i födslar, trots att mina egna troligtvis var förbi. ”Varför vill du bli doula”, frågar alla mig. Familj, vänner, klienter. I början hade jag inget bra, färdigt svar. För att födas är det största i livet? För att det är så fascinerande att ett barn kan växa inne i våra magar? För att kraften som behövs för att få ut dem är så otroligt stark? Att vi kan något sådant oerhört? Samtidigt som det är helt självklart att vi kan föda. För kunde vi inte föda skulle människan dö ut.

”Varför vill du bli doula?”, frågar de igen. ”Vadan denna fascination?” Jag svamlar något om kroppen. Jag har hitintills haft två primära intressen. Dansen och tänkandet. Jag skulle bli dansare, ville pressa kroppen dit den inte kunde gå. Ville vara i kroppen, för då var jag lyckligast. Sedan tycke jag ju om samhälle i skolan. Jag gick på universitetet, det gick bra. Jag trivdes. Ramlade in på filosofi. Där är man väldigt mycket i huvudet. Jag skrev mycket. Till slut blev det mitt arbete. Text. Jag skriver, editerar, tänker, vänder på ord. Sitter still i soffan. Är aldrig i kroppen längre. I början handlade mitt intresse för födseln om detta. Att ta reda på allt om födslar. Att forska. Hur går det till? Men man kan inte bara läsa sig till kunskap om födslar. De måste upplevas. Och födslar är kroppsliga. Vi är aldrig så starka som när vi föder barn. Det känns att föda, när man föder är man i allra högsta grad i kroppen. Kanske hade jag saknat detta, efter alla år av teoretiserande. Att få jobba med kroppen känns som att komma hem igen.

”Men vill du inte bli barnmorska då?”, undrar de. Hade jag blivit frågad innan mitt första doulauppdrag hade jag kanske svarat ja. Vad som från början höll mig tillbaka från att söka till barnmorskeutbildningen var praktiska skäl. Jag har redan tömt min CSN-pott. Jag har pluggat så länge. Att börja om nu är helt enkelt för tungt och kostsamt. Och som doula är jag fri. Jag är inte bunden till någon arbetsgivare eller till klockan, jag är min egen, vilket jag älskar. Och det är det ju stöd jag vill ge, inte nödvändigtvis administrera ett dropp eller skriva journaler. Sedan var det dags för min första födsel som doula. Den var intensiv och tuff. Mamman behövde stöd i varje värk, hela tiden. Jag och hennes partner höll henne hårt, kramade om henne, viskade till henne, stöttade henne, lät med henne. Barnmorskan var närvarande i rummet. Och hon gjorde också allt det där. Men hon höll också koll på klockan, hjärtljud, öppningsgrad, bebisens position, om instrument fanns på plats, blödningsmängd, och hundra andra saker som jag inte lade märke till. Jag märkte att hennes fokus var på flera ställen, mitt bara på ett. Och då var jag så glad över att jag hade möjlighet att koppla bort allt det där och bara vara med kvinnan. I hennes nu och i hennes omedelbara närhet. Hela tiden.

Så nu är jag doula. Jag är doula för att det är så viktigt, fascinerande, och givande. För att stöd behövs. Att kunna ge mitt fulla stöd till någon som behöver det är en ynnest.  Jag hoppas kunna vara doula länge till, och att jag får se många mammor och barn föda och födas.

Alldeles ny bebis fotad av en ganska ny doula.

No comments yet.

Leave a comment

Your email address will not be published.